Horkheimer & Adornos "Upplysningens dialektik"

Anteckningar till till upplysningen dialektik

Riktlinje 3 x 20 minuters partier.

• Vad handlar boken om och var är det för sorts bok?
• Viktiga poänger i hur Horkheimer och Adorno tänker diskuteras.
• Slutkläm där jag fäller mitt eget omdöme.

Marxismen hos Adorno och Horkheimer Både Adorno och Horkheimer har tolkats som företrädare av marxismen i historieskrivning om västeruopa. Men de är noga med att inte referera till Marx böcker. Istället refererar de till

Homeros

Xenofanes

Platon

Francis Bacon

Spinoza

Voltaire

Hegel
Marquis de Sade

Kant

Goethe

Scheling

Schopenhauer

Tönnies

Nietzsche

Durkheim

Weber

Husserl

Freud

Varför det förhåller sig kan jag inte säga någonting säkert, men jag tänker mig att det försöker att inte stöta sig med andra Marxister. En annan sak som är märkvärdig är att Adorno och Horkheimer förutsätter att läsaren kan latin, för alla citat på latin är utan översättning. Hur som helst är det en ganska klassisk och tidstypisk bok i filosofi. Med det menas att den till form och struktur liknar andra böcker i 1940-talets filosofiska strömningar. Den är dock betydligt mer poetisk än del flesta andra jämförbara verk.

Upplysning = ”Ett framåtskridande tänkande” s.60. Detta är rätt bra definition på vad Adorno och Horkheimer menar med ”upplysning”. Men det är inte alltid så jävla trevligt med sånt där framåtskridande, för det är i framåtskridandes anda som världskrig, svält och arbeternas liv som slav kommer som svallvågor.

Meat and bones

Så tänker Adorno och Horkheimer. I upplysningens tanke finns, precis som alla andra tankar både tes och antites, ur vilken den enskilda tanken är sprungen såsom en syntes. Tanken om upplysningen bygger på myterna och hämtar kraft ur dem. I sin mest tillspetsade form försöker upplysningen skilja sig med rationalitetens hjälp från de irrationella myterna. Men eftersom upplysningen hämtar kraft från myterna är detta en omöjlighet, även fast det fortfarande finns en rörelse bort från det irrationella och myterna.

Strävan efter upplysning är det som gör människan specifik, det är så att säga en människospecifik strävan. Inga andra varelser som vi känner till har en chans att gå denna väg. Upplysning är frihet och slaveri på samma gång och innefattar både barbari och harmoni, upplysningen innefattar både Hitlers koncentrationsläger och den totala friheten.

Adorno och Horkheimer tänker sig att ett animistiskt tänkande, alltså ett tänkande där allt i världen är besjälad och tillika ett tänkande som inbegriper magi är antitetiskt till upplysningstanken. Animismen besjälar saker, industrialismen försakligar själslivet. Upplysningen har försökt att göra världen åtkomlig genom bildlika eller mattematiska symboler, men misslyckats med detta.

s.44 ”Middagstimmens paniska fasa, den skräck med vilken människorna plötsligt blev medvetna om naturen som allväsen, har fått sin motsvarighet i den panik som nu i varje ögonblick ligger färdig att bryta ut: människor väntar på ett en värld utan utgångar skall sättas i brand av ett allväsen som utgörs av dem själva och som de inte har någon makt över”

Är ett bra exempel det poetiska framställningssättet i den här boken. Det finns många andra passager som är mer sakliga. Ännu andra passager är distanserat analytiska medan vissa passager är ursinniga. 

Denna bild illustrerar hur myterna och rationaliteten möts och upplysning uppstår. Varefter upplysningens tankar stelnar och blir dogmatiska myter som alla plötsligt börjar ta för givna. Och på nytt rullar denna process vidare i sitt cykliska förlopp.

Vid varje vändpunkt i mänsklighetens historia har lager av handlingskraftiga människor burit den framåt och trängt bort myterna, från övergångarna mellan antikens religion fram till renässansen, reformationerna och borgerlighetens ateism. Dessa handlingskraftiga människor gör efterhand denna process automatisk, förnuftet lämpas överbord av dessa människor som fått produktionsmedlen i arv. Maktens rättfärdigande äger rum i mytens magiska cirkel.

”Det är de konkreta arbetsbetingelserna i samhället som framtvingar konformiteten och inte den avsiktliga påverkan som därutöver gör människorna dumma och avskär dem från all insikt.” s.52

Citatet faller tillbaka på marxismens historieuppfattning, och förklarar den. Med detta menas att det är samhällets form, samhällets verkan som tvingar människorna till ett visst tänkande, det stöper människornas tänkande i samma form och får dem att tänka på samma sätt. Detta gäller för både kapitalägare och arbetare, det vill säga det gäller för både de som kontrollerar produktivkrafterna och de som använder dem och utnyttjas och får endast en liten beskärd del av det goda som kommer från deras arbete, det vill säga de smutsiga, tunga, monotona, farliga arbeten som äger rum i fabriker, på smutsiga fikarumsgolv, på byggarbetsplatser, i skolorna, på järnvägen, på oljeplattformar i haven, i stålverken. Dessa arbeten formar med andra ord människan till enkelriktad, blind lydnad utan egen initiativförmåga, för att uttrycka det tillspetsat och polemiskt. De breda lagrena i samhället är till sådan grad bedragen att det framsteg som kallas ”upplysning” i ...”människorna eftersträvar sin egen förminskning och lättstyrdhet som ett [så kallat] ”framsteg” ”.s60

Religiöst offer avvisas i kapitalismen som verkningslöst. Men offret finns kvar: det är nu arbetaren som offrar sitt jag i sitt arbete. Arbetaren blir en kugge i en enorm maskin. En maskin som tar mer energi av arbetaren än vad arbetaren får tillbaka. I det kapitalistiska systemet avyttrar civilisationen mer energi än den får tillbaka. ”Den som försakar avyttrar mer av sitt liv än han får tillbaka, mer än det liv han bevarar.” (s.71) Detta är kärnan i den inbyggda och nödvändiga orättfärdiga förhållandet i kapitalismen. Civilisationens historia är på detta vis historien om försakelsen. ”Detta kommer till uttryck i organisationen av ett falskt samhälle, där var och en står utanför och blir lurad.” (s.71)

Om fatum det mytiska ödet. I myterna om Odysseus kan man redan där se tanken om handel med produktionsöverskott. Grunden till den antika ekonomin var självhushållning (s.76), men ett visst, kanske tillfälligt byte kunde äga rum, och det är ett sådant byte baserat på list som man kan upptäcka vid flera tillfällen i myterna om Odysseus. På det viset har Odysseus tillägnat sig den ”kapitalistiska ekonomins princip, att hänsynslöst följa det atomistiska intresset.” (s77-78). Det vill säga idéen om att sälja till vinst, oftast på grund av andras arbete.

Kant citeras när man i andra delen ska förklara vad upplysning är för något ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. Omyndigheten är oförmågan att begagna sig av sitt förstånd utan annans ledning.” (S.97) Tanken är att förståndet, i kraft av att vara det som det är, fogar samman enskilda insikter till en systematisk helhet. Förståndets systematik använder principer för att generera kunskap. Att tänka är i denna mening att upprätta en vetenskaplig ordning där man använder sig av allmängiltiga principer. Dessa principer må vara någonting man bara hittar på, medfödda idéer eller förenklingar. Förnuftet kan ses som en förmåga att genom det enskilda få kunskap om det allmänna.

Till slut så visar sig industrisamhället i vetenskapen: Alla experiment och slutsatser måste kunna kontrolleras, härledas, återupprepas, analyseras. ”Allt som existerar betraktas från exploateringens och förvaltningens synpunkt. Allt blir till en process som kan upprepas och ersättas, till blotta exempel på systemets begreppsliga modeller, också den enskilda människan, för att inte tala om djuren.” (s.100). Men förnuftet är ingen ledstjärna och kan aldrig vara det, förnuftet är tomt. Att man låter förnuftet råda kommer ur en vilja att tämja den del av människan som är kaotisk och känslomässig. Man har bannlyst människans kaotiska känslor som förslavande. Förnuftet självt är dock verkningslöst och lamt, det drivs inte av någonting speciellt.

Numer tar sig all masskultur liknande uttryck, oavsett om det gäller TV, radio, film eller press. Även de politiska lägrena och industrialismens utställningar, allt stöps det i samma form. Infrastruktur och det tekniska framåtskridandet tryggar individens fortlevnad, men det enda som egentligen gynnas är den "totala kapitalmakten." (s.137) Bilar, bomber och bio håller ihop det moderna masskultursamhället. "Tills vidare har har kulturindustrin inte nått längre än till standardisering och serietillverkning och offrat allt det som skiljde ett konstverks logik från det samhälleliga systemets." (s.138) Men detta är inte teknikens fel, utan detta gäller för hur tekniken används i det rådande ekonomiska systemet.

Kommunikationen och kunskapsförmedlingen i masskulturen fungerar bara en väg, mottagaren sitter passiv medan kulturindustrin fyller hennes medvetande med det material som det kapitalistiska systemet önskar för att hålla sina slavar kuvade. Masskonsumtionen serietillverkar miljontals olik produkter av varierande priser, endast med samma tanke, att ingen ska slippa undan konsumtionen. Så att varje person känner att just den här prylen passar mig och köpet är ett faktum oavsett om det gäller volvobilar, guccikläder, legobitar eller iphone. Skillnaderna i likvärdiga produkter har inget att göra med att de har skiljda syften, skillnaderna är bara ett knep för att få sälja mer.

I kapitalismen blir kulturindustri detsamma som underhållningsverksamhet och underhållning är en förlängning av arbetet. Underhållning blir någonting som man ägnar sig åt så att man sedan kan gå tillbaka till sin repetitiva, mekaniska arbetsuppgift. I underhållningen behöver man inte tänka på sitt lidande. Den befrielse som underhållningen utlovar är befrielse från tänkande. (s.162) Filmernas manus består inte av någon sammanhängande handling, istället satsar filmskapare på det som säljer mest biljetter. Filmernas manus följer formeln "Getting into trouble and out again", med vissa mindre variationer. (s.170 )Till sin natur blir därför även filmerna lika repetitiva, de stöps i samma form, så att arbetets repetitiva moment lyser igenom även i filmen. Men människans mekaniska arbetsuppgifter dominerar hennes tankevärld så totalt så att även fritiden formas efter arbetsuppgifternas utförande, så att när hon motionerar springer hon runt runt i samma cirkel, sitter på sin motionscykel och trampar runt runt eller drar och drar i sin träningsmaskin, allt helt utan initiativ eller fantasi.

Dagens samman smältning av kultur och underhållning urvattnar kulturen på dess värde. Underhållningen å sin tur smälter samman med kapitalets marknadsföring, hjältens karisma smittar av sig på hans bil så att bilen blir lika åtråvärd som hjältens egenskaper, cigaretterna som röks i filmen hamnar i fokus och "oj titta vad frän man är om man röker sådana där." "Ju mindre kulturindustrin kan utlova, ju svårare det är för den att framställa livet som meningsfullt, desto tommare blir med nödvändighet den ideologi den förkunnar." (s.165) När man närmar sig ett språk som talar om sanning i kulturindustrin väcks genast en förhoppning om att man ska komma in på diskussioner om affärer, det syfte som i verkligheten ligger bakom. I kulturindustrin används språket endast om det har ett tydligt praktiskt syfte. Värdeomdömen blir till reklam eller svammel. Därför drivs alla tankar till en oförpliktigande vaghet.

Det kapitalistiska samhället tål inte avvikare. Dessutom behövs en syndabock för allting som känns fel. Dessa två tendenser tillsammans med en allmän paranoia kom till ett crescendo i andra världskrigets tidiga skeende och den förintelse av främst judar som ägde rum.

Slutklämm

Allmänt vad jag tycker om boken. Jag tycker den är rätt intressant, men den är skriven ganska målande, luddigt och upprepande. Man dansar runt ämnet en del och anstränger sig inte för att komma till kärnan av det man vill säga. Boken är skriven som nån sorts manisk blandning mellan poesi, essä och filosofiskt verk. Jag har läst många liknande böcker som jag tyckt varit mer intressant, mer välskriven och mer direkt på sak. Men jag har också läst väldigt många liknande böcker som varit astråkiga, helt ointressanta och bäst använda för isolering eller till att tända brasor. Jag ser marxismen som ett allmänt sätt att analysera nationalekonomiska förhållanden, och jag tror det var ungefär så Marx själv tänkt. Med det menas att marxismen för Marx, och för mig, inte är eller någonsin kommer vara en ideologi, utan det är snarare en mattematisk samhällsanalys, må vara till största del uttryckt i ord. Det är väl ungefär så Horkheimer och Adorno behandlar marxismen, men dom gör det onyancerat och använder inte sitt eget eller någon annans tänkande för att kritisera eller nyancera marxismen. Därför blir deras uppfattning av marxismen en dogmatisk religionslära bortom all kritik, vilket jag tycker gör det bitvis svårt att ta dem på allvar.

Jag tycker bokens stora förtjänst är att visa upp baksidorna med upplysningstanken. Man utmanas att inse förnuft, vetenskap, administration och att hålla reda på var enda liten jävla grej är nog varken möjligt eller önskvärt. Vi måste släppa lös de första impulserna, det vilda, det kaotiska åtminstone till viss del, annars kommer det gå åt helvette, ännu mer än vad det redan har gått åt helvette.

En annan förtjänst i boken är ett gott användande av styckesindelning. Bra styckesindelningar annonserar tidigt vad resten av stycket kommer handla om, och precis på det viset används styckesindelningarna ofta.

För mig i alla fall brukar det dröja några månader innan jag har chans att verkligen bedöma om nånting jag har läst egentligen har gett mig någonting bra. Processen går till så att jag ställs inför en situation och tillgriper då alla teoretiska medel jag har. Det är först då jag ser vilka teoretiker, vilka böcker och vilka historiska epoker som i den givna situationen har en chans att säga mig någonting nytt, någonting spännande, någonting som känns. Vill ni som jag säkert kommer vilja, fräscha upp minnet så är det bara att ni går in på www.tmsvenska.blogspot.com för att se om ni såväl som jag kanske kan få denna process att växa.

Som sista slutkläm vill jag citera från sid 239 "Det står ens stor hund mitt på motorvägen. Om den obekymrat lufsar vidare kommer den att bli överkörd. Dess vänliga uppsyn  vittnar om att den i vanliga fall är bättre omhändertagen, ett husdjur som inte behövt slita ont. Den högre borgerlighetens söner har inte heller slitit ont, och det har inte varit mindre skyddade än hunden som snart blir överkörd; men ser de lika obekymrade och fridfulla ut?